Europadagen och finnkampen

fredag 9 maj 2008 kl. 18:37 | Publicerat i EU, Politik | 1 kommentar

Europadagen den 9 maj uppmanas vi att flagga, gärna med EU-flaggan. Hur många gör det? Europadagen anses vara en symbol för politisk enhet. År 1950 förde Frankrikes utrikesminister Robert Scuman fram förslaget att skapa ett enat Europa för att bevara freden. Grunbdidén var att binda samman länderna poltiskt och ekonomiskt; demokratiska nationer med frihandel och marknadsekonomi löser inte konflikter genom krig.

Mot bakgrund av två världskrig och en ojämn ekonomisk utveckling inom Europa och i förhållande till omvärlden är EU-projektet en framgång med politisk stabilitet och ekonm9isk utveckling som rsultat.

Flaggning för EU och Europa är säkert motiverat, men personligen ligger min identitet mera förankraf i det lokala och regionala. Det kan också vara en mer allmän förklaring till att EU saknar ”demos”; den känsla av gemenskap och förtroende för en folkrepresentation som utgör grunden för ett demokratiskt samhä’lle.

Den verkliga utgångspunkten för Europas enande kanske hellre skulle ta sin utgångspunkt i Europakongressen i Haag den 7-10 maj 1948 under ledning av Winston Chrurchill.

Kontrasten till debatten på hemmaplan är hisnande.   I Tidningen Åland  firar Harry Jansson Europadagen med kampen mot de finska demonerna. Med Ålands Framtids två mandat i ryggen talar Harry för ”ålänningarna” och en majoritet i lagtinget. Tydligen har nya allianser bildats för att skapa de konflikter som behövs för att ge bränsle åt den utslocknande självständighetstanken.

Lissabonfördraget som stidsmedel är en väg. En annan är att överväga medlemsskap, utanförskap och värdet av det inflytande landets två regeringar kan förhandla. Det som äör bra för Ålands folk, medborgarna, måste vara i förgrunden. Av det perspektivet återfinns ingenting i Harry Janssons insändare.